erin

Nu börjar det klia i fingrarna igen. Inte efter PS spel(har ägnat alldeles för mycket tid på det den här veckan) eller snus. Utan efter att skriva. Jag saknar de dagar då jag bara skrev. Ingenting värt egentligen. Ungefär som det här då:P Men att bara skriva för att skriva.
Jag hoppas verkligen på att jag ska få på något sätt fortsätta med det när jag blir äldre. På något sätt knyta in det i mitt framtida yrke. 

Jag förstår inte varför jag tycker om att skriva så mycket egentligen. Kanske är det för att man då har chansen att lämna den värld för några minuter som man är ibland trött på. Gå in i, som Daniel N. Stern kallar det, sitt inre landskaps värld. Skapa den värld man vill leva i. Ingen dör. Ingen är fattig. Ingen gråter, ingen sörjer. Att vara annorlunda är fint. Normalt är tråkigt. Man har alltid bra kommentarer till svars. Ingen kan leka med ens hjärna, hjärta och själ. Man behöver aldrig skämmas, aldrig försöka vara någon man inte är.

Nej , nu får det vara slut på filosoferandet. Nu ska jag iväg till stan, träffa Sofi, vänta på att Johanna och Bella ska jobba klart, sen fara till Bureå för att umgås:)