Livet är orättvist.

Det är något som hon brukade säga. Och nu förstår jag verkligen meningen av det. Varför hon? Varför nu? Varför?

Jag vill bara skrika.
Slå någon.
Få den som bestämde att det var hennes tur, att inse hur omöjligt det är att förstå, även när man ser henne ligga där.

Jag vill gråta, men vet inte om jag orkar mer nu.
Jag vill sova, men förstår inte hur jag skulle kunna somna.
Gruvar mig för att lägga mig ner och blunda.

Rädd för vad jag ska se.
Rädd för vad jag ska tänka.

Rädd för att vakna upp till en ny, outhärdlig dag.
Rädd för att inse sanningen.


image64

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0