erin

ibland förstår jag, ibland tror jag att jag inbillar mig, att folk inbillar sig.
Kommer på saker som vi skulle göra. bowla, äta på restaurang, spela singstar, spela TP, ha våra otroligt intressanta fester. aldrig mer.

känns bra att vara i skolan, där har jag inte tid till att riktigt känna efter hur jag mår.
det är så skönt att veta att jag har människor där som bryr sig, som förstår om jag är konstig nu. borta.
det är skönt att jag får prata om det, bekräfta återigen för mig själv att det är sant. men när jag pratar om det känns det som att jag pratar om någon annan, att det är någon annan som förlorat en sådan vän. inte jag, inte Sofi. kan inte förstå att hon är borta. det är ju Sofi. Sofi. Sofi.
För en vecka sen var hon här, jag pratade med henne. mitt sista ord till henne blev "herrå". Vad är det för ett sista ord? Hur kan det gå så fort? På några dagar släcks ett liv, ett ljus för så många.

Sen kommer jag hem, där allting påminner mig. då kommer den djupaste smärtan, en smärta som jag aldrig trodde att jag skulle uppleva så här tidigt, inte på flera flera år.
en smärta som gör att man vill kräkas, slå någon, skrika, gråta. lägga sig ner, sova djupt, utan att drömma. En trötthet som gör att man känner sig likgiltig till saker som skulle betytt så mycket förr, småsaker.  

tack för att jag har sådana underbara vänner, överallt. en underbar familj. folk som bryr sig.

Jag vill bara hålla om mina vänner, aldrig släppa taget om dem. inser nu hur mycket jag behöver dom, hur mycket jag älskar dom. saker som man vill säga innan det är försent... 

... Jag älskar er. Ni förstår inte hur mycket. Men jag vet. Jag behöver er. Lämna mig aldrig!