erin

En hel timme. En hel timme har jag suttit med arbetet. Det lär bli att ägna någon kväll åt det ändå. Men jag får skylla mig själv, så enkelt är det :) Börjar i alla fall att se slutet av tunneln.

Tänkte spinna vidare lite på det ämne som tre tjejer diskuterade igår. Framtiden. Vissa av oss har så gott som nått sin dröm, enligt mig. Och jag är glad för hennes skull. Väldigt glad. Hon förtjänar det. Lite roligt är det ändå, att min bäste väns dröm är min mardröm och tvärtom ;) Motsatser dras till varandra.

Det är lite skrämmande för någon som alltid vetat vad hon vill bli, alltid känt ett inre lugn när det gäller framtiden. När andra människor oroar sig för att de inte vet vad de vill och ska göra i framtiden, så har jag suttit där lugn och fridfull, för jag har alltid vetat. Nu vet jag ingenting. Och det skrämmer mig, mycket. Men samtidigt så finns det ett litet pirr av spänning i magen, vem vet var jag är om 20 år. Mina vänner tror att jag kommer vara en gift tre barns mamma som bor i ett idylliskt kvarter någonstans i Sverige. Nej tack. Jag menar inte att det är ett dåligt liv, tvärtom, jag är uppväxt i en sådan familj, tre barn, villa, volvo, vovve, och jag har haft en lycklig uppväxt. Men jag känner ändå på något sätt att jag hör inte hemma här, det är inte jag. Det är lite knäppt att vara i London och Brighton i en vecka på semester, men det känns som att det är mitt riktiga hem, och när planet lyfte hem till Sverige, kändes det som att jag var på väg på semester, men snart skulle få komma hem, hem till dessa underbara städer. Jag gillar storstäder. Jag gillar allt folk, alla dessa lustiga prickar i Brighton, som bara är. Gå omkring på kvällen i en stad som aldrig sover. Överallt höra det vackra engelska språket. Aldrig veta vad man ska få se. Det är en underbar känsla.