erin

Satt i lugn och ro och bara koncentrerade mig på dessa jäkla bitar som lyckas på något sätt försvinna när man vill ha dem, för att sedan dyka upp mitt framför näsan på en. I alla fall, så fick jag helt plötsligt flashbacks från för några år sedan. Det var då en människa som jag inte känner, snarare en bekant, men som jag fortfarande ser upp till som sa till mig "Erika, i framtiden borde du satsa på något inom humaniora." Skrämmande att denne person, som egentligen inte kände mig, ändå kände mig bättre än vad jag själv gjorde.  Men i alla fall, jag ångrar inte de här senaste två åren, önskar dock att jag inte förlorat CSN-medel, men jag har utvecklats så otroligt mycket. Jag har lärt känna fantastiska människor, och framförallt mig själv.  Nu är det ju så att jag vet inte riktigt vad jag vill, men det blir nog något inom just humaniora. Arkeologi kanske? Troligt. Journalist? Detta är inte heller omöjligt. Men först ska det bli skönt med ett break från skolan, bara jobba och förbättra min engelska och få uppleva det land, som jag älskar, på riktigt. Även om jag varken skulle få någonstans att bo eller ett jobb, så ska jag fara. Om jag så ska måste jobba i Sverige, leva upp pengar i England, jobba i Sverige, använda pengarna återigen till att spendera några veckor i England osv..

...att nuförtiden lever vi mycket i framtiden? "På måndag ska jag börja leva hälsosammare", "När jag får pengar ska jag ta tag i saken och börja träna", "Någon gång ska jag resa till Kina".
I alla fall så låter det här precis som mig. Jag är sämst på att ta tag i saker, utan jag skjuter upp dem. Alltid. Men för ett tag sedan började jag tänka mer på detta, och försöker verkligen att leva idag, inte imorgon.

Så idag ska jag göra de saker som inte bör skjutas upp. Jag ska först och främst skriva på mitt arbete till skolan, sedan ska jag ut och gå, städa lite och sedan kan jag njuta av en kväll med mitt nya pussel och film på 4:an. En helt klart värdare dag än att ha "Sex & the City"-maraton som planerat.

Jag uppdaterar väl hur det gick:)

Nyss hemkommen från jobbet. Vet inte om jag har varit riktigt 100 där, då mina tankar har vandrat konstant till 3 månader framåt. Jag måste ha kommit i den inte lika kända 20 års krisen. Förhoppningsvis går den över om dryga en månad :)

Fick ett mail från cdon.com där man kan hyra "P.s. I Love You" för 9 kr. Har längtat efter att se denna film, lite frestad att hyra den ikväll, men å andra sidan kanske inte så smart då jag ska upp 5 imorgon. Fan, nu tänker jag så där oimpulsivt igen. Crap.

Jag har verkligen fastnat för denna låt idag. Suck.. Videon får mig bara att vilja sätta mig på närmsta flyg till Irland, och läsa en utav mina favoritböcker, "Circle of Friends", en fantastisk bok.

En hel timme. En hel timme har jag suttit med arbetet. Det lär bli att ägna någon kväll åt det ändå. Men jag får skylla mig själv, så enkelt är det :) Börjar i alla fall att se slutet av tunneln.

Tänkte spinna vidare lite på det ämne som tre tjejer diskuterade igår. Framtiden. Vissa av oss har så gott som nått sin dröm, enligt mig. Och jag är glad för hennes skull. Väldigt glad. Hon förtjänar det. Lite roligt är det ändå, att min bäste väns dröm är min mardröm och tvärtom ;) Motsatser dras till varandra.

Det är lite skrämmande för någon som alltid vetat vad hon vill bli, alltid känt ett inre lugn när det gäller framtiden. När andra människor oroar sig för att de inte vet vad de vill och ska göra i framtiden, så har jag suttit där lugn och fridfull, för jag har alltid vetat. Nu vet jag ingenting. Och det skrämmer mig, mycket. Men samtidigt så finns det ett litet pirr av spänning i magen, vem vet var jag är om 20 år. Mina vänner tror att jag kommer vara en gift tre barns mamma som bor i ett idylliskt kvarter någonstans i Sverige. Nej tack. Jag menar inte att det är ett dåligt liv, tvärtom, jag är uppväxt i en sådan familj, tre barn, villa, volvo, vovve, och jag har haft en lycklig uppväxt. Men jag känner ändå på något sätt att jag hör inte hemma här, det är inte jag. Det är lite knäppt att vara i London och Brighton i en vecka på semester, men det känns som att det är mitt riktiga hem, och när planet lyfte hem till Sverige, kändes det som att jag var på väg på semester, men snart skulle få komma hem, hem till dessa underbara städer. Jag gillar storstäder. Jag gillar allt folk, alla dessa lustiga prickar i Brighton, som bara är. Gå omkring på kvällen i en stad som aldrig sover. Överallt höra det vackra engelska språket. Aldrig veta vad man ska få se. Det är en underbar känsla.

 

Helt underbar kväll. Tack Johanna och Monika. Tack för att ni ville komma hit, och tack för att ni stod ut med mitt utragande tjat. Det är tur att jag har er:)
Ikväll var sista gången som vi fick träffa Mon innan hon drar iväg till England. Igen. Hoppas allt går bra för dig vännen:)

Det var ett bra tag sen jag kände mig så motiverad som jag gjort ikväll. Snart, snart kan jag fara iväg till England, försöka hitta ett jobb, en bostad. Om jag vill. Jag kan göra vad jag vill, det är det bästa jag har. Den fria viljan. Vem vet, kanske far jag iväg till Brighton, kanske hittar jag ett arbete där. Om 30 år kanske jag bor i Brighton, London, New York, Paris eller varför inte Irland? Ingenting är omöjligt. Vi har alla möjligheter, vi har styrkan att göra det vi vill av våra liv. Glöm aldrig det. Du bestämmer över ditt liv. Bara du.