Saknad.
Obegripligt att inte mer få höra ditt skall.
Obegripligt att inte längre få ha dig vid min sida.
Obegripligt att du inte längre kommer att vänta på mig när jag kommer hem sent, för att sedan kunna gå och lägga dig, när du vet att jag är säker hemma.
Obegripligt att jag inte kommer få ha diskussioner med dig på kvällarna, då du tycker att du har rätt till minst halva sängen, istället för att behöva ligga på golvet.
Obegripligt att jag inte mer kommer få säga åt dig att lägga dig i din sackosäck, och att jag nu kommer få ha mitt täcke ifred.
Obegripligt att jag faktiskt kommer kunna ha min dörr stängd, utan att du puttar upp den med nosen eller skäller utanför.
Du har alltid varit där, alltid förlåtit mig när jag varit på dåligt humör, knuffat på min arm och slickat min hand när jag varit ledsen, eller viftat på svansen med ett glatt skall när jag har varit lycklig.
Tack för alla dessa år, Freja-gumman. Vi kommer aldrig att glömma all den kärlek du gav oss.
